När svenska
försvaret avhästades
Försvaret hade
sörjt väl för sin hästanskaffning. 1920- och 1930-talets
kavalleriförband behövde ett bra hästmaterial och armén
köpte in remonter varje år direkt av uppfödare. Remonterna
placerades, efter normalt ett år på någon remontdepå,
ut på förbanden där de reds in först av befälen
och från 40-talet av civilanställda remontryttare. Efter grundutbildningen
fördelades de ut på förbandet. Avhästningen i samband
med 1925-års försvarsbeslut gick hårt fram med kraftiga
nedskärningar och minskade anslag, bland annat avvecklades kavallerifördelningen
och truppslaget reducerades med cirka två tredjedelar i såväl
freds- som krigsorganisationen.
Mellan åren
1929-1936 pågick en debatt om kavalleriets modernisering. Olika
organisationsformer som ryttar-, cykel- och pansarbilsförband testades.
Efter första världskriget hade man insett att taggtråd
och kulsprutor förhindrade kavalleriattacker. Men hästen var
inte helt uträknad, kombinationen av motorfordon och beridna enheter
visade sig ha fördelen av att ha både stor rörlighet och
bra framkomlighet i terräng. 1937-års krigsorganisation ledde
till att ryttarregementet ersattes av en kavalleribataljon med i huvudsak
motoriserad stab, en ryttarskvadron, en cykelskvadron och en pansarbilsskvadron.
Fram till 1939 fanns
fortfarande hästar inom huvuddelen av de kontinentala krigsmakterna.
Under andra världskriget ingick alltjämt miljoner hästar
som rid-, pack- och körhästar i de deltagande arméerna.
Även huvuddelen av den tyska arméns artilleripjäser och
trossvagnar drogs av hästar. I hästrika Polen fanns omkring
tre miljoner hästar och landet hade ett stort beridet kavalleri hösten
1939 då de anfölls av Tyskland. De polska kavalleristerna blev
dock snabbt besegrade av de tyska mekaniserade förbanden. Under världskriget
gick utvecklingen stadigt mot fler pansarförband även om både
Tyskland och Sovjetunionen satte upp beridna divisioner så sent
som 1944. Efter kriget omorganiserades i Sverige vissa kavalleriförband
till beridna jägarförband för uppgifter i ödemarksterräng,
medan andra motoriserades. Vid vissa infanteriförband (fottrupper),
främst de i Norrland, fanns anspannsförband kvar fram till mitten
av 1970-talet. Dessa bestod av draghästar med kärror med uppgift
att transportera tyngre materiel i väglös terräng. Draghästarna
var oftast nordsvenskar.
Kavalleriets officerare
disponerade tjänstehäst(-ar) vilka även fick användas
som tävlingshästar. Till exempel Dag Nätterqvist, som senare
blev känd hopptränare, han var officer vid Norrlands Dragonregemente
(K4) och var en av landets mest kända tävlingsryttare på
1960-talet.
K4 i Umeå blev
Sveriges sista beridna krigsförband. 1965 påbörjades en
utredning om hur hästen stod sig i det moderna kriget och för
att klara ut detta beordrades så kallade jämförelseförsök
mellan hästar och bandvagnar. Nu skulle det slutligt avgöras
om hästen alltjämt hade en uppgift inom Försvarsmakten.
K4 i Umeå och Arméns jägarskola i Kiruna startade en
ettårig försöksverksamhet och sedan skulle resultatet
utvärderas. Resultatet blev att de beridna jägarförbanden
kom till korta och deras svaghet bestod i den ringa lastkapaciteten.
1967 utbildades de
sista värnpliktiga i beridna jägarförband vid Norrlands
dragoner, K4 i Umeå och samma år började K4:s hästar
att utackorderas till civila fodervärdar som bönder, privatpersoner
och ridskolor som fick använda dem som sina egna. Skulle armén
vara i behov av hästar, exempelvis vid krigsförbandsövningar,
kallades hästarna åter in i tjänst.
Avhästningen
av det svenska kavalleriet hade skett successivt, så den civila
marknaden översvämmades aldrig av före detta militärhästar.
Hästarna på Livgardets dragoner, K1, i Kungsängen hade
upphört som beridet regemente redan 1948, endast Livgardesskvadronen
blev kvar. Hästarna på Skånska kavalleriregementet, K2,
i Helsingborg försvann 1952. Sista året nordsvenska hästar
drog artilleripjäser på A4 i Östersund var 1954. Hästarna
på Livregementets husarer, K3, i Skövde utgick 1956. 1967 var
man framme vid den slutliga avhästningen, officerarna på K4
fick dock behålla sina tjänstehästar till 1970. Ungefär
fyra-fem år senare utgick även infanteriets sista anspannskompanier
på I20 i Umeå, I21 Sollefteå och I14 i Gävle ur
organisationen. I och med anspannskompanierna uttåg, försvann
hästen för fältbruk för gott inom den svenska armén
och den finns numera bara kvar med uppgift att delta i statsceremoniella
sammanhang.
Stiftelser för bevarande av hästar bildas
Stiftelsen för
ackordshästorganisationens bevarande som vanligtvis benämns
Ackordshäststiftelsen bildades 1976 och övertog både arméns
hästar och tillhörande utrustning som seldon och vagnar. Stiftelsen
fick ansenliga bidrag av Lantbruksstyrelsen för att finansiera och
komma ingång med verksamheten. Staten var delägare i ett par
år innan Ackordshäststiftelsen helt löste ut statens del.
Idag är det
endast Livgardet i Stockholm som har kvar hästar i sin militära
verksamhet och den beridna delen benämns Livgardets Dragonbataljon.
Hästarna används i värnpliktsutbildningen av militärpoliser
och av högvakts- och bevakningssoldater samt av Livgardets dragontrumpetarkår
till att bland annat genomföra beridna högvakter och beriden
eskort i samband med audienser och statsbesök. Hästarna ägs
numera av Stiftelsen Beridna Högvakten som bildades 1987.
Anki Lundberg
Ordförklaring:
audiens – mottagning av företrädesvis högt uppsatt
person
bataljon – underavdelning av regemente
dragon – tungt beväpnad kavallerist
infanteri – truppslag som strider till fots
kavalleri – truppslag som tidigare utförde strid till häst,
numera används benämningen kavalleri, framför allt i andra
länder även för pansar, spanings- och luftburna förband
regemente – militär enhet: det vanligaste fredsförbandet
i Sverige
skvadron – kavalleriets benämning för enhet av kompanis
storlek (100-150 man)
tross – underhållspersonal och fordon
Källa: Försvarsmaktens
webbplats www.mil.se
Ur boken Umeås Blå Dragoner (ISBN 91-630-23-64-4), kapitlet
Hästen i Atomåldern av Lars Ericson. Boken går att köpa
hos Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek.
Christian Braunstein, expert vid Armémuseum i Stockholm, f d överstelöjtnant
i
kavalleriet/K1 (värnpliktig 1961 och fänrik 1964 på K4).
Text: Anki Lundberg
Artiklen är publicerad i tidningen Hästen, 2005.
|  |
