Jämförelseförsök 1965 mellan beridna och bandvagnsburna enheter

Något allvarligt alternativ till hästen hade aldrig bandvagnen från 1940-talets slutår varit. Bandvagnen besatt då inte den tekniska nivån att den kunde ersätta hästen i skogstät, väglös terräng. Överste Carl Johan Wachtmeister, chef för Norrlands dragonregemente, engagerade sig starkt för ett beridet jägarcentrum i Umeå. December 1954 förklarade Carl Johan Wachtmeister brevledes att; först när ”tekniken” hade uppvisat ett fordon som kunde rå på även de norrländska skogarna på ett tillfredställande sätt kunde också kavalleristerna finna sig i att bli avsuttna.

Norrlands dragonregemente, K4 i Umeå, reducerades efter 1955-års försvarsbeslut till en bataljon år 1958. Förbandets namn ändrades till Norrlands dragoner. När 1960-talet inleddes var K4:s verksamhet helt inriktad på den beridna jägartjänsten.

Landshövding i Västerbottens län, Elof Lindberg, klargjorde redan på mitten av 50-talet att
K4:s fortbestånd sammanhängde med Umeå stads behov av mark. Staden var under snabb expansion. Ett beridet förband med tillhörande kaserner och stallar mitt i Umeå skulle dessutom med tiden framstå som rena anakronismen. Redan i slutet av 1950-talet tog Umeå stad upp förhandlingar med Kronan om förvärvet av K4:s kaserner. 1962 biföll riksdagen propositionen med den föreslagna försäljningen av K4:s kasernetablissemang och övningsområde. K4 skulle inom några år få flytta ut från området på Skolgatan och förläggas till I20:s område.

Teknikens utveckling

Svensktillverkade bandvagnen med namnet Bv 202 gjorde sitt intåg på 1960-talet och massproduceras från 1963. Bandvagnen visade sig ha både stor lastkapacitet och bra terrängframkomlighet, varför kravet på jägarförbandens prestanda höjdes över en natt.

De beridna jägarförbandens ”akilleshäl” hade efterhand blivit den begränsade transportkapaciteten. Aktionsradien var 30-40 kilometer, livsmedelssäkerheten tre dygn och ammunitionssäkerheten endast två dygn. Ett jägarförband med den nya bandvagnen skulle kunna ha längre aktionstider och mer kvalificerade stridsuppgifter. På K4 förstärkte man på försök de beridna jägarskvadronernas transportkapacitet, bland annat med fler packhästar, men hästarnas bärförmåga kunde inte utökas hur långt som helst.

Jämförande organisationsförsök mellan en beriden jägarskvadron ur K4 från Umeå och ett bandvagnstransporterat kompani från Arméns jägarskola i Kiruna ägde rum under vintern och hösten 1965 under ledning av militärbefälhavare Arne Mohlin. Jämförelsen avsåg att, genom ett längre vinter- och ett längre sommarförsök samt ett flertal kortare försök, fastställa maschhastighet, framkomlighet, spårbildning, bullernivå, transportkapacitet, uthållighet och allmän fältmässighet hos de båda förbanden. Man skulle även göra en bedömning av hur lång tid som krävdes för att utbilda respektive förband.

I avvaktan på beslutet om K4 skulle fortsätta som ett beridet förband, ”spökade” även kostnader som inte förbättrade utsikterna för den beridna jägarskvadronen. Vid tiden för jämförelseförsöken 1965 placerades i vågskålen även kostnaderna för att uppföra nya stallar och ridhus till K4:s nya lokalisering inom I20:s område.

Det dödsdömda försöket

Avsikten med försöket mellan hästar och bandvagnar var att arméstaben ville ha bort hästen från armén då man ansåg att det inte längre fanns något behov av den. Att skicka ett beridet jägarförband upp till Gällivare som hade dryga metern snö var därför idealiskt för det resultat arméstaben ville uppnå. (Snödjupet under februari – mars 1965 var enligt SMHI mellan 100 – 125 centimeter och enligt gällande Arméhandbok 4 skulle förband med häst kunna klara maximalt 90 centimeter snö). Kraven på förbandet hade dessutom förändrats under övningarna. Arméboken föreskrev att man skulle kunna ligga ute i fält bakom fiendens linjer i en vecka, nu hade detta ändrats till två veckor och dessutom tillkom även kravet på tyngre packning. Nu skulle man ha med sig dubbelt så mycket ammunition, livsmedel och foder till hästarna. För att hålla nere volymen och vikten på packningen bestämdes att hästarna skulle försöksutfodras med höpellets men den idén var ingen ”hit” för hästarna. Tidigare hade hö och halm medförts och hästarna hade vintertid hålligt värmen genom att stå och tugga på stråfodret i timmar, förklarar Christian Braunstein som var plutonchef under hela försöksperioden.

– Det pelleterande fodret åt hästarna upp på en kvart och sedan stod de och frös, upplyser Christian Braunstein om vinterförsöket i Gällivare 1965. Hästarna var dessutom överlastade och det blev till och med förbjudet att galoppera med en fältpackad häst.

Christian Braunstein säger vidare att visst var hästens dagar i armén räknade, men det borde inte skett med den sortin. Med de förutsättningarna som gällde i Gällivare var försöket dödsdömt redan från början. En bättre anledning att ”skriva av” hästen från armén, var att hästkunniga värnpliktiga blev allt färre för varje år. Utbildningstiden, som var omkring nio-tio månader, var för kort för att lära soldaterna både hästskötsel och ridning samtidigt som de skulle utbildas till jägarsoldater. 15 år tillbaka i tiden såg det annorlunda ut. De inryckta på 1940- och 1950-talen var ofta bondsöner som redan hade hästkunskap.

Christian Braunsten berättar vidare att det senare sommarförsöket samma år, bestod hästarna väl trots att det genomfördes i snöyra under oktober månad. I vissa övningsmoment undertrycktes bandvagnarnas sämre resultat för detta var inte lika intressant att förmedla. Hästarna skulle bort!

Utvärderingsresultat

Militärbefälhavare Arne Mohlins slutrapport visade att den beridna jägarskvadronen tog sig fram snabbare än bandvagnsförbandet vid svår terräng vid barmark. Jägarskvadronen lämnade mindre spår efter sig och förflyttade sig tystare. Beträffande framkomligheten saknade bandvagnarna forceringsförmåga i blockterräng och tät skog, hästarna tog sig däremot fram. Framkomligheten på snö var likvärdig för båda enheterna vid snödjup under 40 centimeter. I övriga hänseenden var bandvagnsförbandet överlägset.

En armé sägs färdas på sin mage och svagheten hos den beridna jägarskvadronen var den låga transportkapaciteten. Försöken såg inte ut som det tidigare regelverket angett utan kraven på uthållighet och transportförmåga hade höjts. Hästarnas förmåga jämfördes nu helt med kapaciteten hos den nya bandvagnen Bv 202. Spanings- och stridsuppdrag skulle kunna genomföras under flera veckor, varför stora mängder livsmedel och ammunition krävdes. Hästarnas bärförmåga hade sina begränsningar och av denna anledning ansågs den beridna jägarskvadronen otillräcklig.

Det beridna jägarförbandet hade stora fördelar vid kortare spaningsuppdrag men det förutsåg att snödjupet inte tilltog. Truppslaget ansågs dra större kostnader än vad som motiverades av deras militära värde. Med hänsyn till utfallet av försöket och även ekonomiska faktorer, beslutade arméchefen generallöjtnant Curt Göransson 1966 det avgörande principbeslutet att de beridna jägarskvadronerna skulle omorganiseras och utrustas med bandvagnar, och riksdagen gick på den linjen.

Den beridna jägarskvadronen bestod av 187 man och 206 hästar i normalorganisationen
- alla soldater red - men hästantalet minskade till 84 hästar i vinterorganisationen
- då varje häst hade två tolkande skidlöpare bakom sig vid bra vinterväglag. Denna
skvadron jämfördes under försöken med ett jägarkompani som hade 36 bandvagnar (alla
soldaterna åkte bandvagn). Efter beslutet om avhästning visade det sig ironiskt nog,
att pengarna inte räckte till för detta antal utan de nya jägarkompanierna fick nöja
sig med 16 bandvagnar per skvadron, vilket gjorde att jägarsoldaterna måste
förflytta sig gående eller på skidor med en jätteryggsäck på ryggen. Det är mycket tveksamt om detta blev ett bättre jägarförband än det beridna, säger Christian Braunstein.

1966 flyttade K4 ut från Skolgatan i centrala Umeå till I 20:s kasernområde. De
gamla stallarna och ridhuset på Skolgatan fick disponeras tills avhästningen var
genomförd, dock längst till 1 juli 1970. Utbildningsåret 1966-1967 var sista året
som det bedrevs beriden värnpliktsutbildning på K4 och därefter föll ridån och
Norrlands dragoner avhästades. Under de närmaste fem åren omorganiserades efterhand
de tio beridna jägarskvadronerna i krigsorganisationen till jägarkompanier enligt
det nya konceptet.

Infanteriets krigsanspannskompanier, de med draghästar, fick ytterligare några år till på sig och försvann omkring 1974. Sedan var hästarna uträknade från armén och nu återstår endast Livgardets hästar vilka är avsedda för korteger och parader, berättar Christian Braunstein.

Anki Lundberg

Källa:
Ur boken Umeås Blå Dragoner (ISBN 91-630-23-64-4), kapitlet Hästen i Atomåldern av Lars Ericson. Boken går att köpa hos Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek.
Christian Braunstein, expert vid Armémuseum i Stockholm, f d överstelöjtnant i kavalleriet/K1 (värnpliktig 1961 och fänrik 1964 på K4).

Ordförklaring:
anakronism – detalj som inte hör hemma i tiden, något som är otidsenligt
blockterräng – område där stora stenar förekommer naturligt i terrängen

Text: Anki Lundberg
Artiklen är publicerad i tidningen Hästen, 2005.

Startsida