Bodens Ridklubb fick överta hästar från armén

Bodens Ridklubb har sina rötter i Bodens Fältrittklubb som bildades 1907/1908. Boden hade liksom andra garnisonsstäder en fältrittklubb, ordförande var kapten Bo Tarras-Wahlberg.
18 december 1907 nedtecknades de första stadgarna för Bodens Fältrittklubb och styrelsen höll sitt första sammanträde den 3 mars 1908. Militären svarade för ridutbildningen. Fältrittklubbens hästar var uppstallade på olika platser inom Bodens garnison. Fram till 1955 kunde klubben nyttja ridhuset på A5 (senare benämnt S1B, S3 och efter 2005-års försvarsbeslut benämns det A9). 1913 anslöts Bodens Fältrittklubb till Svenska Ridsportens Centralförbund och fick då rätt att arrangera officiella tävlingar, samma år hölls en tredagstävling. Med bland deltagarna fanns officerare från Bodens garnison, K4 i Umeå, A4 i Östersund och ridskolan på Strömsholm.
Försvaret började på 50-talet att avhästas och motoriserade fordon tilltog vilket innebar att ridhuset på området behövdes som garage. Under 1955 blev fältrittklubben utan ridhus. Avsaknaden av ridhus innebar att ridundervisningen fick förläggas utomhus. En utspisningsbarack vid Bodens Södra som tillhörde försvaret föreslogs som ersättning för det tidigare ridhuset. I utspisningsbaracken som skulle användas som ridhus fanns pelare som stöttade upp taket, det var dessutom lågt i tak och kallt. Den ombyggda utspisningsbaracken var inte de ultimata ridhuset, men i vart fall höll den blåsten på utsidan. Nyårsafton 1959 invigdes ridhuset. Inbjuden var bland annat generallöjtnant Sven Colliander som deltagit i OS i Amsterdam med King i fälttävlan 1928 och i dressyr med Kål i OS i Berlin 1936. På programmet invigningsdagen stod uppvisningar i ridhuset, slädtur och isgalopp.
Svenska Blå Stjärnan hade en avdelning i Boden bildad 1948. Blå Stjärnan utbildade stjärnsystrar som skulle bedriva djurvård och djursjukvård i fred och krig. Blå Stjärnans avdelning i Boden erbjöd sig att biträda fältrittklubben vid undervisning och stallvård. Fältrittklubben tog emot erbjudandet med tacksamhet. Gamla protokoll från den tiden visar att instruktörerna utrustades med pälsar och halmtofflor för att klara kylan. Det gamla ridhuset (den ombyggda utspisningsbaracken) stängdes 1961 på grund av olycksfallsrisken, samma år upphörde även Bodens Fältrittklubb av ekonomiska skäl. Sju år senare, 1968, uppstår klubben i ny tappning under namnet Bodens Ridklubb (BRK). Max Zanders hette BRK:s förste ordförande, han var överstelöjtnant vid I19.
Ridklubben nyttjar gratis stallet på S3
1968-1970 stod hästarna uppstallade i Olssons Handelsstall och därefter fram till 1977 på
S3:s kaserngård där de installades i det så kallade sjukstallet. Dåvarande chefen på I19, överste Jan Wickbom, lät ridklubben disponera det gamla sjukstallet på S3 utan kostnad. Ridklubben saknade tillgång till ridhus varför ridlektionerna bedrevs utomhus. Det fanns visserligen två ridhus på S3, men de användes bland annat till signalhall inom det militära och kunde inte nyttjas för ridning. Trafikfaran var dock ett större problem än kylan, då ridning förekom på den trafikerade Hedenbrovägen. Vid hård kyla inställdes ridlektionerna och ersattes med teoretisk genomgång som även ingick i ridutbildningen. Stallet hade bara stora hästar, inga ponnyer, därför satts en gräns på lägst åtta år för att få rida. Vid denna tid red man i manskapssadlar.
Instruktörerna var i huvudsak män och militärer som Georg Bäcklin, Gösta Åström, Hans Andersson, Gunnar Zackrisson med flera, men det fanns även kvinnliga instruktörer som Blå Stjärne-systern Maj-Lis Pettersson. Rideleverna började under denna tid även komma från den civila världen. Ridklubben återupptog tidigare arrangemang med årliga tredagarsryttarspel i juni. Tävlingarna förlades i området bakom S3, på I19:s kaserngård och terränghoppning skedde intill Älvlägret vid Lule älv.
Bodens Ridklubb hade fördelen av att starta ridskola under slutfasen av arméns avhästning. Försvaret behövde inte längre några hästar i organisationen. Hästar som tidigare dragit artilleripjäser övergick i civil verksamhet. De sista tjänstehästarna för officerare försvann också här under 1960-talet. När klubben gick igång fick de ta emot välutbildade hästar från K4. En del av hästarna hade även tjänstgjort i Blå Stjärne-verksamheten. Flera av hästarna kunde direkt införlivas i ridskoleverksamheten.
Sista tjänstehästen på S3 övertas av Bodens Ridklubb
I samband med klubbens omstart 1968 fick Bodens Ridklubb förmånen att överta militärbefälhavaren i Övre Norrlands militärområde, generallöjtnant Arne Mohlins tjänstehäst Pix (född 1958, Iliad – Jafet). Hästen var högt skolad och passade kvalificerade ryttare. Pix hade lätt för att piaffera vilket uppskattades av ryttare som med lätthet fick hästen att utföra rörelsen. Pix som alltid berömdes för sina piaffer kom med tiden underfund med att piaff och även passage var ett utmärkt ”vapen” att förbrylla ryttaren med, om han ombads utföra övningar han fann mindre intressanta. Förvånade ryttare satt helt plötsligt på en piafferande häst och visste inte riktigt hur det skulle agera. Hästen ansågs något viljestark av mindre rutinerade elever. Arne Mohlin som var kavallerist i grunden hade under sina år inga problem med Pix. Han var inte den som gick bet på en viljestark häst, han hade genomgått svårare prövningar.
Under slutet av andra världskriget befann sig kapten Arne Mohlin på Gotlandsbolagets passagerarångare Hansa. Visby-båten befann sig den 24 november 1944 på svenskt vatten när passagerarbåten antingen sprängdes av en mina eller torpederades av en ubåt. För den senare uppgiften talar att ett strålkastarsken synts obetydligt över vattenytan där fartyget sjönk. 87 människor drunknade i attacken. Överlevde gjorde styrman Arne Thuresson och passageraren kapten Arne Mohlin. Den sistnämnde var iklädd pyjamas och uniformskappa när han räddades ur det vinterkalla Östersjövattnet.
Ackordhästsystemet
Ackordshästar var ett system från den tiden då armén behövde beredskapshästar. Det var dyrt att hålla häst, därför utackorderades hästarna till fodervärdar och ridskolor. I kontraktet stod det: ”Under kontraktstiden äger förbandschefen utöver vad som av rådande mobiliserings- och beredskapsförhållanden kan betingas rätt att inkalla hästen till tjänstgöring när han så prövar erforderligt”. Från 1976 övertogs arméns hästar av Stiftelsen för ackordshästorganisationens bevarande. Stiftelsen finns kvar än idag och kallas i dagligt tal Ackordshäststiftelsen. Efter 1976 upphörde hästar att bli inkallade för tjänstgöring inom armén.
Försvarsmakten ägde också så kallade ettårsremonter som var sadeltama fyraåringar som utgått ur organisationen. Bodens Ridklubb tog emot dessa hästar med öppna armar. Visserligen var det mycket jobb på remonterna men ridskolan hade duktiga ridelever som hjälpte till på fritiden att utbilda hästarna. Att få överta kronas hästar var ekonomisk värdefullt. Ridverksamheten kom snabbt igång vilket möjliggjorde ekonomisk stadga i klubben. 1972 fick vi bland annat remonterna Impuls och Ischaneck. De var fyra år och de reds in av erfarna ridelever och två år senare kunde de ingå i lektionsverksamheten. Arméns bokstavssystem ”skvallrade” om att Impuls och Ischaneck hade införskaffats samma år, berättar Sune Bernedal som på 1970-talet var ordförande i ridklubben.
– När armén köpte in remonter döptes de om och alla inköpta hästar samma år fick samma begynnelsebokstav. Man hoppade dock över bokstaven q eftersom det var knivigt att hitta på namn med den begynnelsebokstaven, förklarar Sune Bernedal.
1973 kom H-hästarna. Hampus, Hey, Hector, Heureka och Hassan. Militärhästarna var för det mesta svenska halvblod och valacker, i undantagsfall ston. Några av hästarna som tjänstgjort på Bodensridklubb och som ursprungligen hade tillhört kronan var Aladdin, Dragonprinssessan, El Kebir, Gabon, Gilbert, Hampus, Hassan, Hector, Heureka, Hey, Impuls, Ischaneck, Jofur, Jonglör, Malaga, Pix, Thor, Tung, Ukas, Ursula, Ramses, Ringo, Rumpler, Wolf och Zeus. Kronans hästar var oftast fuxar, någon gång har vi fått en brun eller en skimmel. Hey och Ischaneck som vi övertog var helsyskon, födda 1971 respektive 1972, de hade härstamningen Cecil 453 – Nimrod 392. Hästarna tillhörde Kronans ackordshästsystem och var avsedda för K4 i Umeå och kunde enligt avtalet inkallas vid behov, berättar Sune Bernedal. Andra hästar som tillhört det militära var Kortillo (Utrillo 432 – Corso 305), Nathalie (German 490 – Brisad 450) och Nimbus (Warrigall 560 – Astronaut 441) som Bodens Ridklubb hyrde av den civila stiftelsen Ackordshäststiftelsen.
En häst som Sune Bernedal minns väl var Tung. Det var en häst som tidigare tillhört armén och sedan hamnat i Jokkmokk en tid för att därefter tjänstgöra som lektionshäst på Bodens Ridklubb. Att armén gett honom namnet Tung är nog ingen slump. Det var en halvblodshäst av ”fjolårets modell”. Sune Bernedal berättar att hästen hade enorma hovar och mätte 173 centimeter i mankhöjd, en stadig pjäs. I början på 1970-talet, troligen 1973, befanns sig Tung tillsammans med andra av ridklubbens hästar på bete i Hönsitjärn i Sävast. En natt bröt sig hästflocken ut ur hagen. Under natten besökte det ett antal villaträdgårdar där det mumsade i sig årets skörd av blast, morötter och annat gott innan de satt fart mot hemmastallet på S3. På morgonen gick närmare tjugo hästar och betade fridfullt på exercisfältet utom Tung som låg ner, helt däckad. Galoppoppsträckan från betet till hemmastallet hade tagit musten ur den voluminösa hästen som troligen fått göra sitt yttersta för att hänga med i de andra hästarnas tempo. Nattens milslånga hemfärd blev också Tungs hädanfärd. Hästarna fångades in och leddes till stallet. Tung han precis bara komma innanför stalldörrarna när han segnade ner och avledd på stallgången.
Tredagars ryttarspel
Traditionen med tredagars ryttarspel i juni höll i sig. 1974 anordnade Bodens Ridklubb sitt sjätte tredagars ryttarspel som dessutom fick ett rekordstartfält. Omkring 260 starter ägde rum på S3:s bana. Vann hippodromhoppningen gjorde Karin Wågstedt även kallad Bränna-Karin på Enac, ekipaget hoppade 150 centimeter. Terränghoppningen vanns av Heureka och Eva Fjellström. Heureka! uttrycket som Arkimedes använde när han gjort en viktig fysikalisk upptäckt betyder Jag har funnit det! Uttrycket användes fyndigt i både rubrik och ingress när tidningen Norrländska Socialdemokraten (NSD) den 4 juni 1974 berättade om Eva Fjellströms ritt på det femåriga stoet Heureka under ryttarspelen. Två år senare 1976 avgjordes även Distriktmästerskap (DM) för Norrbotten under ryttarspelen i Boden. Arrangemanget lockade då 200 ryttare och 100-talet startande hästar. Tävlingsledare var officer Thord Therell.
Under mitten på 1970-talet kom bodenkillarna Dan Nordlander och Robert Johansson till ridklubben. De var undantagen som bekräftade regeln att ridskoleridning bara var för tjejer. De var tio-tolv år när de kom till klubben. Robert Johansson fastnade med tiden för den mindre exteriört tilltalande kronhästen Gabon (Lansiär 377 – Drabant 315) som han började tävla i hoppning. Ingen bildskön häst men hoppa kunde Gabon och det gick bra för ekipaget. Killarnas hästintresse stod i sig. Robert Johansson rider än idag och han tävlar hoppning i medelsvåra klasser. Dan Nordlander även han hoppryttare, arbetar sedan många år som ridinstruktör på Bodens Ridklubb.
Ridklubbens hästar hotas av vräkning
Bara fem år efter starten dök ett orosmoln upp. Sjukstallet låg på militärt område och försvaret hade inget behov av byggnaden. Hästarna hotades 1973 av vräkning. Försvarsmakten hade bestämt sig för att stallet på S3 skulle avvecklas. Beslutet om utflyttning från sjukstallet flyttades fram ett par gånger men lånet av sjukstallet på S3 ”sjöng på sista versen”. Representanter för ridklubben kämpade hårt i förhandlingar under flera år med kommunen för att få bidrag och tillstånd till att bygga en ny anläggning. Kommunen ville inte ta på sig kostnaden. Ridning ansågs inte på den tiden utgöra en allemanssport utan betraktades mer som en fritidssyssla för socialgrupp I. Försvarets rivningsbeslut påskyndade kommunen att ta beslut i anläggningsfrågan eftersom hästarna snart saknade tak över huvudet. Både tillstånd och finansiering för den nya anläggningen gick till slut i lås, trots meningsskiljaktigheter och en rejäl utgiftspost. Lokaliseringen för det nya stallet bestämdes av kommunledningen att det skulle förläggas på industriområdet på Torpgärdan. Många, bland annat länsveterinären, var dock tveksamma till platsen på grund av bullret från helikopterskolan som idag går under namnet Norrlands helikopterskvadron. Sune Bernedal, vid tiden ordförande i klubben, utförde utan ersättning ritningar på den nya tilltänkta anläggningen där både stall och ridhus ingick. Invändig målning av stallet stod kommunens aktiva föräldraförening för. Hela ”kalaset” gick på drygt 2 miljoner kronor.
Maj 1977 flyttade hästarna in i stallet på Torpgärdan. Stallet innehöll 38 box- och spiltplatser, klubbrum, dusch- och omklädningsrum samt ett ridhus 20 x 60 meter. 30 oktober samma år invigdes ridhuset, med vid invigningen var den riksbekante hästkommentatorn Anders Gernandt och Ridfrämjandets generalsekreterare Hans Ernmark. Överste Jan Wickbom vid
I19 skänkte klubben vid invigningen en jaktvagn i ek avsedd för parhästar. Jaktvagnen kom sedan att användas av klubbens körsektion som major Erling Mohlin vid Norrbottens regemente var med om att starta.
Trots flytten till industriområdet fanns den militära ”doften” kvar. En tid efter flytten började klubben anordna ett populärt sommarridläger. I Storträsk vid Vitvattnet, 11 mil nordost om Boden, hade försvaret baracker från andra världskrigets dagar som fick disponeras. Baracklägret i Storträsk (drygt två mil norr om Kalix) hade även stall på området och omgivande terräng var perfekt för ridning. Den drygt 11 mil långa marschen till Norra Storträsk genomfördes som hajk och i etapper med övernattning i Kvarnfält med utspisning efter vägen. Hajken var en uppskattad aktivitet som utfördes i ett antal år. När stallet i Storträsk senare revs förlades lägerverksamheten intill ridhusområdet på Torpgärdan, men lite av den militära andan förblev kvar, eleverna fick bo i militärtält under ridlägerna.

Ridhustak rasar in
Vintern 1988 gav rikligt med snö och innebar säkerligen många extra timmars snöskottning för områdena i norr. Dessvärre hade inga timmar avsatts för snöskottning av ridhustak. Både taket på södra ridhuset intill sjukstallet och taket på Torpgärdans ridhus rasade in. Även i Luleå orsakade snömassorna ras. Taket på ouppvärmda ridhuset på Luleå Ridklubbs anläggning rasade in. En häst skadades vid takraset i Luleå.
Ridning började öka i popularitet och på 1990-talet sker en stor tillströmning av ridelever som förutsatte en ombyggnad av ridhuset och även renovering av stallet. 1995 utfördes en renovering och tillbyggnad som pågick hela sommaren. Hästarna fick stallas upp provisorisk under perioden, bland annat användes höboden som stall. Invigning av nya ridhuset skedde den 1 december 1995 och förrättades av kommunalrådet Vanja Berglund. Den stora tjejsporten i Boden hade fått ännu ett uppsving!
Hästarna från armén uppnådde hög ålder
Kronhästarna var av ”gott virke”, det hade god hållbarhet och var långlivade, till exempel Ukas blev närmare 30 år. Ukas pensionerades från ridskolan i 20-årsåldern och reds på ålderns höst av Blå Stjärne-medlemmen Maj-Lis Pettersson och rideleven Lisa Therell. Kronhästarna visade sig vara en gåva med lång varaktighet för Bodens Ridklubb. Sista hästen med ett militärt förflutet som Bodens Ridklubb tog in var Kortillo född 1974 (Utrillo 432 – Corso 305). Kortillo pensionerades 1996 från ridskolan och togs hand om av Maud Östling i Luleå under sina sista levnadsår.
Idag är den ideella föreningen, Bodens Ridklubb (BRK), Bodens största fritidsgård. Klubben är självklart medlem i Svenska Ridsportförbundet och i dagsläget bedrivs 45 ridlektioner i veckan och klubben äger 28 hästar och har omkring 560 medlemmar. I stallet står även 17 privatägda hästar. Ridklubben ligger än idag i utkanten av Torpgärdans västra industriområde, cirka 5 minuters bilväg från centrala Boden. Omkring en kilometer ifrån, men fortfarande inom området Torpgärdan, finns Torpgärdans travbana och ATG:s hästklinik. Endast 500 meter från BRK ligger hästtäta området Bränslan som både inhyser travhästanläggningen Team Salmela och flera privata hästgårdar. 700 meter bort i anslutning till Åberget finns både rid- och körvägar, ett arv från den tidigare anläggningen Bränslans Hästcenter, så det omstridda lokaliseringsvalet av Bodens Ridklubb var ingen felsatsning!
Anki Lundberg
Källa: Erling Mohlin, engagerad i Bodens Ridklubb som sekreterare, har gått igenom gamla protokoll och skrivelser.
Intervju med Sune Bernedal, ordförande i klubben under ett antal år på 1970-talet.
Linda Nygård, tidigare ridinstruktör på BRK som 1997 skrivit en uppsats om ridsportens utveckling i Boden.
Tidningsurklipp från tidningen Norrländska Socialdemokraten (NSD) under 1970-talet.
Ordförklaring:
ackordshäst – kallades även reservstamhäst, tillhörde Svenska Staten och ackorderades ut till bönder, privatpersoner och ridskolor och inkallades vid behov till krigsförbandsövningar
officer – befälsperson inom Försvarsmakten (ej gruppbefäl)
hajk – vandring med övernattning utomhus
husar – lätt beväpnad kavallerist (ryttare)
garnison – samtliga truppförband förlagda till samma ort
manskapssadel – en viktbärande sadel som användes inom armén och som var bra för hästarnas rygg, sadeln anses däremot mindre angenäm för ryttaren än dagens sadel av så kallad engelsk modell
remont – så kallades hästarna i armén under grundutbildning



Text: Anki Lundberg
Artiklen är publicerad i tidningen Hästen, 2005.


Startsida