Bodens
Ridklubb fick överta hästar från armén
Bodens Ridklubb har
sina rötter i Bodens Fältrittklubb som bildades 1907/1908. Boden
hade liksom andra garnisonsstäder en fältrittklubb, ordförande
var kapten Bo Tarras-Wahlberg.
18 december 1907 nedtecknades de första stadgarna för Bodens
Fältrittklubb och styrelsen höll sitt första sammanträde
den 3 mars 1908. Militären svarade för ridutbildningen. Fältrittklubbens
hästar var uppstallade på olika platser inom Bodens garnison.
Fram till 1955 kunde klubben nyttja ridhuset på A5 (senare benämnt
S1B, S3 och efter 2005-års försvarsbeslut benämns det
A9). 1913 anslöts Bodens Fältrittklubb till Svenska Ridsportens
Centralförbund och fick då rätt att arrangera officiella
tävlingar, samma år hölls en tredagstävling. Med
bland deltagarna fanns officerare från Bodens garnison, K4 i Umeå,
A4 i Östersund och ridskolan på Strömsholm.
Försvaret började
på 50-talet att avhästas och motoriserade fordon tilltog vilket
innebar att ridhuset på området behövdes som garage.
Under 1955 blev fältrittklubben utan ridhus. Avsaknaden av ridhus
innebar att ridundervisningen fick förläggas utomhus. En utspisningsbarack
vid Bodens Södra som tillhörde försvaret föreslogs
som ersättning för det tidigare ridhuset. I utspisningsbaracken
som skulle användas som ridhus fanns pelare som stöttade upp
taket, det var dessutom lågt i tak och kallt. Den ombyggda utspisningsbaracken
var inte de ultimata ridhuset, men i vart fall höll den blåsten
på utsidan. Nyårsafton 1959 invigdes ridhuset. Inbjuden var
bland annat generallöjtnant Sven Colliander som deltagit i OS i Amsterdam
med King i fälttävlan 1928 och i dressyr med Kål i OS
i Berlin 1936. På programmet invigningsdagen stod uppvisningar i
ridhuset, slädtur och isgalopp.
Svenska Blå
Stjärnan hade en avdelning i Boden bildad 1948. Blå Stjärnan
utbildade stjärnsystrar som skulle bedriva djurvård och djursjukvård
i fred och krig. Blå Stjärnans avdelning i Boden erbjöd
sig att biträda fältrittklubben vid undervisning och stallvård.
Fältrittklubben tog emot erbjudandet med tacksamhet. Gamla protokoll
från den tiden visar att instruktörerna utrustades med pälsar
och halmtofflor för att klara kylan. Det gamla ridhuset (den ombyggda
utspisningsbaracken) stängdes 1961 på grund av olycksfallsrisken,
samma år upphörde även Bodens Fältrittklubb av ekonomiska
skäl. Sju år senare, 1968, uppstår klubben i ny tappning
under namnet Bodens Ridklubb (BRK). Max Zanders hette BRK:s förste
ordförande, han var överstelöjtnant vid I19.
Ridklubben nyttjar
gratis stallet på S3
1968-1970 stod hästarna
uppstallade i Olssons Handelsstall och därefter fram till 1977 på
S3:s kaserngård där de installades i det så kallade sjukstallet.
Dåvarande chefen på I19, överste Jan Wickbom, lät
ridklubben disponera det gamla sjukstallet på S3 utan kostnad. Ridklubben
saknade tillgång till ridhus varför ridlektionerna bedrevs
utomhus. Det fanns visserligen två ridhus på S3, men de användes
bland annat till signalhall inom det militära och kunde inte nyttjas
för ridning. Trafikfaran var dock ett större problem än
kylan, då ridning förekom på den trafikerade Hedenbrovägen.
Vid hård kyla inställdes ridlektionerna och ersattes med teoretisk
genomgång som även ingick i ridutbildningen. Stallet hade bara
stora hästar, inga ponnyer, därför satts en gräns
på lägst åtta år för att få rida. Vid
denna tid red man i manskapssadlar.
Instruktörerna
var i huvudsak män och militärer som Georg Bäcklin, Gösta
Åström, Hans Andersson, Gunnar Zackrisson med flera, men det
fanns även kvinnliga instruktörer som Blå Stjärne-systern
Maj-Lis Pettersson. Rideleverna började under denna tid även
komma från den civila världen. Ridklubben återupptog
tidigare arrangemang med årliga tredagarsryttarspel i juni. Tävlingarna
förlades i området bakom S3, på I19:s kaserngård
och terränghoppning skedde intill Älvlägret vid Lule älv.
Bodens Ridklubb hade
fördelen av att starta ridskola under slutfasen av arméns
avhästning. Försvaret behövde inte längre några
hästar i organisationen. Hästar som tidigare dragit artilleripjäser
övergick i civil verksamhet. De sista tjänstehästarna för
officerare försvann också här under 1960-talet. När
klubben gick igång fick de ta emot välutbildade hästar
från K4. En del av hästarna hade även tjänstgjort
i Blå Stjärne-verksamheten. Flera av hästarna kunde direkt
införlivas i ridskoleverksamheten.
Sista tjänstehästen
på S3 övertas av Bodens Ridklubb
I samband med klubbens
omstart 1968 fick Bodens Ridklubb förmånen att överta
militärbefälhavaren i Övre Norrlands militärområde,
generallöjtnant Arne Mohlins tjänstehäst Pix (född
1958, Iliad – Jafet). Hästen var högt skolad och passade
kvalificerade ryttare. Pix hade lätt för att piaffera vilket
uppskattades av ryttare som med lätthet fick hästen att utföra
rörelsen. Pix som alltid berömdes för sina piaffer kom
med tiden underfund med att piaff och även passage var ett utmärkt
”vapen” att förbrylla ryttaren med, om han ombads utföra
övningar han fann mindre intressanta. Förvånade ryttare
satt helt plötsligt på en piafferande häst och visste
inte riktigt hur det skulle agera. Hästen ansågs något
viljestark av mindre rutinerade elever. Arne Mohlin som var kavallerist
i grunden hade under sina år inga problem med Pix. Han var inte
den som gick bet på en viljestark häst, han hade genomgått
svårare prövningar.
Under slutet av andra
världskriget befann sig kapten Arne Mohlin på Gotlandsbolagets
passagerarångare Hansa. Visby-båten befann sig den 24 november
1944 på svenskt vatten när passagerarbåten antingen sprängdes
av en mina eller torpederades av en ubåt. För den senare uppgiften
talar att ett strålkastarsken synts obetydligt över vattenytan
där fartyget sjönk. 87 människor drunknade i attacken.
Överlevde gjorde styrman Arne Thuresson och passageraren kapten Arne
Mohlin. Den sistnämnde var iklädd pyjamas och uniformskappa
när han räddades ur det vinterkalla Östersjövattnet.
Ackordhästsystemet
Ackordshästar
var ett system från den tiden då armén behövde
beredskapshästar. Det var dyrt att hålla häst, därför
utackorderades hästarna till fodervärdar och ridskolor. I kontraktet
stod det: ”Under kontraktstiden äger förbandschefen utöver
vad som av rådande mobiliserings- och beredskapsförhållanden
kan betingas rätt att inkalla hästen till tjänstgöring
när han så prövar erforderligt”. Från 1976
övertogs arméns hästar av Stiftelsen för ackordshästorganisationens
bevarande. Stiftelsen finns kvar än idag och kallas i dagligt tal
Ackordshäststiftelsen. Efter 1976 upphörde hästar att bli
inkallade för tjänstgöring inom armén.
Försvarsmakten
ägde också så kallade ettårsremonter som var sadeltama
fyraåringar som utgått ur organisationen. Bodens Ridklubb
tog emot dessa hästar med öppna armar. Visserligen var det mycket
jobb på remonterna men ridskolan hade duktiga ridelever som hjälpte
till på fritiden att utbilda hästarna. Att få överta
kronas hästar var ekonomisk värdefullt. Ridverksamheten kom
snabbt igång vilket möjliggjorde ekonomisk stadga i klubben.
1972 fick vi bland annat remonterna Impuls och Ischaneck. De var fyra
år och de reds in av erfarna ridelever och två år senare
kunde de ingå i lektionsverksamheten. Arméns bokstavssystem
”skvallrade” om att Impuls och Ischaneck hade införskaffats
samma år, berättar Sune Bernedal som på 1970-talet var
ordförande i ridklubben.
– När
armén köpte in remonter döptes de om och alla inköpta
hästar samma år fick samma begynnelsebokstav. Man hoppade dock
över bokstaven q eftersom det var knivigt att hitta på namn
med den begynnelsebokstaven, förklarar Sune Bernedal.
1973 kom H-hästarna.
Hampus, Hey, Hector, Heureka och Hassan. Militärhästarna var
för det mesta svenska halvblod och valacker, i undantagsfall ston.
Några av hästarna som tjänstgjort på Bodensridklubb
och som ursprungligen hade tillhört kronan var Aladdin, Dragonprinssessan,
El Kebir, Gabon, Gilbert, Hampus, Hassan, Hector, Heureka, Hey, Impuls,
Ischaneck, Jofur, Jonglör, Malaga, Pix, Thor, Tung, Ukas, Ursula,
Ramses, Ringo, Rumpler, Wolf och Zeus. Kronans hästar var oftast
fuxar, någon gång har vi fått en brun eller en skimmel.
Hey och Ischaneck som vi övertog var helsyskon, födda 1971 respektive
1972, de hade härstamningen Cecil 453 – Nimrod 392. Hästarna
tillhörde Kronans ackordshästsystem och var avsedda för
K4 i Umeå och kunde enligt avtalet inkallas vid behov, berättar
Sune Bernedal. Andra hästar som tillhört det militära var
Kortillo (Utrillo 432 – Corso 305), Nathalie (German 490 –
Brisad 450) och Nimbus (Warrigall 560 – Astronaut 441) som Bodens
Ridklubb hyrde av den civila stiftelsen Ackordshäststiftelsen.
En häst som
Sune Bernedal minns väl var Tung. Det var en häst som tidigare
tillhört armén och sedan hamnat i Jokkmokk en tid för
att därefter tjänstgöra som lektionshäst på
Bodens Ridklubb. Att armén gett honom namnet Tung är nog ingen
slump. Det var en halvblodshäst av ”fjolårets modell”.
Sune Bernedal berättar att hästen hade enorma hovar och mätte
173 centimeter i mankhöjd, en stadig pjäs. I början på
1970-talet, troligen 1973, befanns sig Tung tillsammans med andra av ridklubbens
hästar på bete i Hönsitjärn i Sävast. En natt
bröt sig hästflocken ut ur hagen. Under natten besökte
det ett antal villaträdgårdar där det mumsade i sig årets
skörd av blast, morötter och annat gott innan de satt fart mot
hemmastallet på S3. På morgonen gick närmare tjugo hästar
och betade fridfullt på exercisfältet utom Tung som låg
ner, helt däckad. Galoppoppsträckan från betet till hemmastallet
hade tagit musten ur den voluminösa hästen som troligen fått
göra sitt yttersta för att hänga med i de andra hästarnas
tempo. Nattens milslånga hemfärd blev också Tungs hädanfärd.
Hästarna fångades in och leddes till stallet. Tung han precis
bara komma innanför stalldörrarna när han segnade ner och
avledd på stallgången.
Tredagars ryttarspel
Traditionen med tredagars
ryttarspel i juni höll i sig. 1974 anordnade Bodens Ridklubb sitt
sjätte tredagars ryttarspel som dessutom fick ett rekordstartfält.
Omkring 260 starter ägde rum på S3:s bana. Vann hippodromhoppningen
gjorde Karin Wågstedt även kallad Bränna-Karin på
Enac, ekipaget hoppade 150 centimeter. Terränghoppningen vanns av
Heureka och Eva Fjellström. Heureka! uttrycket som Arkimedes använde
när han gjort en viktig fysikalisk upptäckt betyder Jag har
funnit det! Uttrycket användes fyndigt i både rubrik och ingress
när tidningen Norrländska Socialdemokraten (NSD) den 4 juni
1974 berättade om Eva Fjellströms ritt på det femåriga
stoet Heureka under ryttarspelen. Två år senare 1976 avgjordes
även Distriktmästerskap (DM) för Norrbotten under ryttarspelen
i Boden. Arrangemanget lockade då 200 ryttare och 100-talet startande
hästar. Tävlingsledare var officer Thord Therell.
Under mitten på
1970-talet kom bodenkillarna Dan Nordlander och Robert Johansson till
ridklubben. De var undantagen som bekräftade regeln att ridskoleridning
bara var för tjejer. De var tio-tolv år när de kom till
klubben. Robert Johansson fastnade med tiden för den mindre exteriört
tilltalande kronhästen Gabon (Lansiär 377 – Drabant 315)
som han började tävla i hoppning. Ingen bildskön häst
men hoppa kunde Gabon och det gick bra för ekipaget. Killarnas hästintresse
stod i sig. Robert Johansson rider än idag och han tävlar hoppning
i medelsvåra klasser. Dan Nordlander även han hoppryttare,
arbetar sedan många år som ridinstruktör på Bodens
Ridklubb.
Ridklubbens hästar
hotas av vräkning
Bara fem år
efter starten dök ett orosmoln upp. Sjukstallet låg på
militärt område och försvaret hade inget behov av byggnaden.
Hästarna hotades 1973 av vräkning. Försvarsmakten hade
bestämt sig för att stallet på S3 skulle avvecklas. Beslutet
om utflyttning från sjukstallet flyttades fram ett par gånger
men lånet av sjukstallet på S3 ”sjöng på
sista versen”. Representanter för ridklubben kämpade hårt
i förhandlingar under flera år med kommunen för att få
bidrag och tillstånd till att bygga en ny anläggning. Kommunen
ville inte ta på sig kostnaden. Ridning ansågs inte på
den tiden utgöra en allemanssport utan betraktades mer som en fritidssyssla
för socialgrupp I. Försvarets rivningsbeslut påskyndade
kommunen att ta beslut i anläggningsfrågan eftersom hästarna
snart saknade tak över huvudet. Både tillstånd och finansiering
för den nya anläggningen gick till slut i lås, trots meningsskiljaktigheter
och en rejäl utgiftspost. Lokaliseringen för det nya stallet
bestämdes av kommunledningen att det skulle förläggas på
industriområdet på Torpgärdan. Många, bland annat
länsveterinären, var dock tveksamma till platsen på grund
av bullret från helikopterskolan som idag går under namnet
Norrlands helikopterskvadron. Sune Bernedal, vid tiden ordförande
i klubben, utförde utan ersättning ritningar på den nya
tilltänkta anläggningen där både stall och ridhus
ingick. Invändig målning av stallet stod kommunens aktiva föräldraförening
för. Hela ”kalaset” gick på drygt 2 miljoner kronor.
Maj 1977 flyttade
hästarna in i stallet på Torpgärdan. Stallet innehöll
38 box- och spiltplatser, klubbrum, dusch- och omklädningsrum samt
ett ridhus 20 x 60 meter. 30 oktober samma år invigdes ridhuset,
med vid invigningen var den riksbekante hästkommentatorn Anders Gernandt
och Ridfrämjandets generalsekreterare Hans Ernmark. Överste
Jan Wickbom vid
I19 skänkte klubben vid invigningen en jaktvagn i ek avsedd för
parhästar. Jaktvagnen kom sedan att användas av klubbens körsektion
som major Erling Mohlin vid Norrbottens regemente var med om att starta.
Trots flytten till
industriområdet fanns den militära ”doften” kvar.
En tid efter flytten började klubben anordna ett populärt sommarridläger.
I Storträsk vid Vitvattnet, 11 mil nordost om Boden, hade försvaret
baracker från andra världskrigets dagar som fick disponeras.
Baracklägret i Storträsk (drygt två mil norr om Kalix)
hade även stall på området och omgivande terräng
var perfekt för ridning. Den drygt 11 mil långa marschen till
Norra Storträsk genomfördes som hajk och i etapper med övernattning
i Kvarnfält med utspisning efter vägen. Hajken var en uppskattad
aktivitet som utfördes i ett antal år. När stallet i Storträsk
senare revs förlades lägerverksamheten intill ridhusområdet
på Torpgärdan, men lite av den militära andan förblev
kvar, eleverna fick bo i militärtält under ridlägerna.
Ridhustak rasar in
Vintern 1988 gav
rikligt med snö och innebar säkerligen många extra timmars
snöskottning för områdena i norr. Dessvärre hade
inga timmar avsatts för snöskottning av ridhustak. Både
taket på södra ridhuset intill sjukstallet och taket på
Torpgärdans ridhus rasade in. Även i Luleå orsakade snömassorna
ras. Taket på ouppvärmda ridhuset på Luleå Ridklubbs
anläggning rasade in. En häst skadades vid takraset i Luleå.
Ridning började
öka i popularitet och på 1990-talet sker en stor tillströmning
av ridelever som förutsatte en ombyggnad av ridhuset och även
renovering av stallet. 1995 utfördes en renovering och tillbyggnad
som pågick hela sommaren. Hästarna fick stallas upp provisorisk
under perioden, bland annat användes höboden som stall. Invigning
av nya ridhuset skedde den 1 december 1995 och förrättades av
kommunalrådet Vanja Berglund. Den stora tjejsporten i Boden hade
fått ännu ett uppsving!
Hästarna från
armén uppnådde hög ålder
Kronhästarna
var av ”gott virke”, det hade god hållbarhet och var
långlivade, till exempel Ukas blev närmare 30 år. Ukas
pensionerades från ridskolan i 20-årsåldern och reds
på ålderns höst av Blå Stjärne-medlemmen Maj-Lis
Pettersson och rideleven Lisa Therell. Kronhästarna visade sig vara
en gåva med lång varaktighet för Bodens Ridklubb. Sista
hästen med ett militärt förflutet som Bodens Ridklubb tog
in var Kortillo född 1974 (Utrillo 432 – Corso 305). Kortillo
pensionerades 1996 från ridskolan och togs hand om av Maud Östling
i Luleå under sina sista levnadsår.
Idag är den
ideella föreningen, Bodens Ridklubb (BRK), Bodens största fritidsgård.
Klubben är självklart medlem i Svenska Ridsportförbundet
och i dagsläget bedrivs 45 ridlektioner i veckan och klubben äger
28 hästar och har omkring 560 medlemmar. I stallet står även
17 privatägda hästar. Ridklubben ligger än idag i utkanten
av Torpgärdans västra industriområde, cirka 5 minuters
bilväg från centrala Boden. Omkring en kilometer ifrån,
men fortfarande inom området Torpgärdan, finns Torpgärdans
travbana och ATG:s hästklinik. Endast 500 meter från BRK ligger
hästtäta området Bränslan som både inhyser
travhästanläggningen Team Salmela och flera privata hästgårdar.
700 meter bort i anslutning till Åberget finns både rid- och
körvägar, ett arv från den tidigare anläggningen
Bränslans Hästcenter, så det omstridda lokaliseringsvalet
av Bodens Ridklubb var ingen felsatsning!
Anki Lundberg
Källa: Erling
Mohlin, engagerad i Bodens Ridklubb som sekreterare, har gått igenom
gamla protokoll och skrivelser.
Intervju med Sune Bernedal, ordförande i klubben under ett antal
år på 1970-talet.
Linda Nygård, tidigare ridinstruktör på BRK som 1997
skrivit en uppsats om ridsportens utveckling i Boden.
Tidningsurklipp från tidningen Norrländska Socialdemokraten
(NSD) under 1970-talet.
Ordförklaring:
ackordshäst – kallades även reservstamhäst, tillhörde
Svenska Staten och ackorderades ut till bönder, privatpersoner och
ridskolor och inkallades vid behov till krigsförbandsövningar
officer – befälsperson inom Försvarsmakten (ej gruppbefäl)
hajk – vandring med övernattning utomhus
husar – lätt beväpnad kavallerist (ryttare)
garnison – samtliga truppförband förlagda till samma ort
manskapssadel – en viktbärande sadel som användes inom
armén och som var bra för hästarnas rygg, sadeln anses
däremot mindre angenäm för ryttaren än dagens sadel
av så kallad engelsk modell
remont – så kallades hästarna i armén under grundutbildning
Text: Anki Lundberg
Artiklen är publicerad i tidningen Hästen, 2005.
|  |
